För några veckor sedan var vi nere på Österlen. Det var dags att urnsätta farmor. Saknar henne så det gör ont, men det var väldigt fint. Hannes som aldrig varit på Österlen fick sig en rejäl sightseeing. Jag har varit där en hel del, speciellt när jag var liten då min farmor och farfar hade stuga där. Farmor är i princip född och begraven på samma plats. Det blev Kåseberg, Ales stenar, Glimmingehus, Simrishamn och Ingelstorp där jag är döpt och farmor begravd.

Det blev tyvärr inget SM för mig i år heller. Det av lite olika anledningar. Dels så har kroppen inte varit med mig alls senaste 1,5 månaden så har inte kunnat träna så mycket och sen så har jag helt enkelt sprungit för lite i skog och orienterat för att jag överhuvudtaget ska ha något på SM o göra. Känns som att jag står och trampar på samma ställe just nu men förhoppningsvis så har det gått framåt på något sätt, det kanske bara inte är så tydligt än.

Sommaren rullar på och vad hittar jag på då? Jobbar för det mesta, tar någon liten tur iväg på helgerna, tränar en del och fixar och donar hemma. Framförallt lägger jag tid på att titta och ta hand om mina blommor. Nästan på gränsen till besatt. Numera är högsta drömmen i livet att bo i ett hus med en stor grönskande trädgård. Gärna växthus med… Men det är väl lite andra drömmar man ska försöka uppnå innan det blir dags för den drömmen :)

Mårbackapelargon och Rosenskärm om det är någon som skulle vara intresserad. För de som bara tycker att orientering är kul så kan jag meddela att jag springer sisådär två gånger i veckan och kan då både köra intervaller, skog och distans men jag har lite svårt att göra någon träningsplanering då formen och benen är lite oförutsägbara. Får vila lite extra eller köra något lätt alternativ efter löpning eller styrketräning bland annat. Men det går framåt och det känns som att mängden träning är i bra balans för vad kroppen klarar av.

Inget O-ringen i år. Kändes lite märkligt faktiskt. Även fall jag inte sprang så mycket förra året så var jag ju ändå där. En traditionsenlig vecka sedan jag var 9 år. Enda undantaget var Småland 2005. Men jag hade tänkt att försöka bli med på SM i år, i alla fall medeldistans och stafett.

Nä, nu ska jag nog ta och vattna min Mostera. Den ska tydligen sprayas flera gånger om dagen. Tjohej!

Hej hopp!

Detta var inte igår, inte heller i förrgår. Det kryper lite i fingrarna efter att skriva något, och det kan jag ju göra här.
Var i Varberg i helgen för inflyttningsfest hos Kristine och Anders. Passade på att upptäcka lite. Cyklade i Kärleksparken och fick se livemålning. Något nytt kan man säga.
Kollade in fästningen. Fick se Bockstensmannen för första gången!

Hannes var den enda som fastnade på bild :)

Hej hopp!
Allt är änna prima här första dagen på säsongen 2017. Ja det är faktiskt riktigt bra. Sen 25-manna har jag varit krasslig ett bra tag, även foten tar lång tid på sig att läka. Men, jag har kunnat springa…mer om det snart!

Vad står jag nu då? Sen augusti har det verkligen blivit minimalt med träning. Fokus har legat på annat. Jag har kunnat landa lite och verkligen gjort allt som inte har med orientering att göra. För att vara ärlig har det varit en sån stor befrielse, nästan lite chockartat hur bra jag trivts med det. Det är lite lustigt hur jag själv kan reflektera över hur jag går runt och ler och är så jäkla lycklig och tänker att solen den lyser varje dag (fast det gör den ju inte…).
Har träffat gamla kompisar från gymnasiet, en hel del nya människor, börjat på ett jobb som jag gillar otroligt mycket och sen försökt få med lite skola där emellan. Kurserna jag läser är intressanta och roliga men det där med att studera på distans är för mig en större utmaning än vad jag kanske trott. Jag trivs inte att vara själv, jag är beroende av människor! Vilket för mig till en tankeställning om elitidrottande…där du måste vara en sån egoist. Eller behöver man det?

Jag är väl kanske lite svart och vit när det kommer till saker jag verkligen brinner för. Det är allt eller inget liksom. Sen dag ett av min satsning har jag varit så. Jag har inte träffat mycket folk och jag har låtit varenda detalj kring vardagen kretsa kring hur jag ska bli bättre, mycket kring hur jag ska hålla mig frisk och skadefri. Jag kan inte följa med dem kompisarna ut på krogen, eller ens ta en middag på stan, då kommer jag ju komma i säng för sent så att jag inte får den återhämtning kroppen behöver…Det funkade ju, eller det gick ju bra. Sen tränade jag lite för mycket i vintras och kroppen sa stopp. Hela 2016 blev en skadedrabbad säsong.
Jag har sett flera som bryter ned sig själva när de blir skadade, de klarar inte av att de inte kan träna som de vill. Här har jag varit extremt sträng med mig själv. Där vill jag aldrig hamna. Om elitsatsningen på något sätt får mig att må så dåligt, då ska jag inte hålla på med det. Sen kan man ju inte alltid ta alla motgångar med en klackspark, det är jag fullt medveten om.

Hela året har jag alltså känt att min omgivning tyckt det varit mer tråkigt att jag varit skadad än jag själv. Kanske lite extra skönt då att komma bort från den miljön och prata med folk som inte alls bryr sig om mina benhinnor säger bu eller bä… ;)

Vad händer nu då? Mina mål ser kanske lite annorlunda ut, men drömmarna är nog desamma. Nu ska jag bli helt skedfri. Jag ska fokusera på min utbildning, jag ska träna lagom mycket och även se till att göra andra roliga saker utöver det som inte har med träning att göra. Det största målet och utmaningen är att hitta en balans mellan idrotten och övriga livet. Drömmen om att springa EM i Schweiz 2018 lever kvar. Motivationen finns faktiskt där och jag vet att trots allt så älskar jag att orientera, tävla och träna mot uppsatta mål och drömmar.

Jag ser fram emot framtiden, vi ses! :)

file

Här kommer för övrigt lite data över säsongen (1 nov 2016 – 31 okt 2016), lite tränade jag ju i alla fall…(kanske bara lite för mycket i början av året haha)

skarmavbild-2016-11-01-kl-08-33-25

Hej hopp!
Känns egentligen som att jag inte har så mycket att skriva om då träningen den senaste tiden har varit väldigt lågprioriterad. Har tappat väldigt mycket motivation till att träna överhuvudtaget. Men, jag har ju faktiskt varit och tävlat i helgen!

Senast jag löpte orientering var på O-ringen i somras. Man kan ju säga att jag var hyfsat taggad förra veckan inför 25-manna i Stockholm som var nu i helgen. Med 4 lag anmälda så fick jag springa sträcka 7 i tredjelaget. Jag hade sagt att jag inte hade någon aning om jag skulle kunna springa så det var okej att gå/jogga runt om det inte skulle funka. När jag värmde upp så gjorde benhinnorna lite ont. Mina fötter verkade inte heller så värst glad av att ha på sig ett par säckiga orienteringsskor istället för vad de nu är vana vid; ett par rejäla löparskor med inlägg.
Efter en lite längre väntan vid växlingsfållan så fick jag äntligen löpa ut. Jag visste exakt hur känslan skulle vara. Situationen att inte ha sprungit på länge och äntligen få komma ut i skogen och orientera är ju faktiskt inte ny. Sprang med världens största leende i princip hela banan och bara tänkte ”jag älskar det här, jag älskar det här!”. Det jag däremot inte var beredd på var att mina ben skulle gå som bara den. Det kändes tom som att det gick fort! Med ett snitt på 3 träningstimmar i veckan senaste månaden varav max 1h löpning där jag joggat/gått var det här verkligen sjukt. Så fort jag sprang till startpunkten var det dessutom som att benhinnorna aldrig haft det minsta ont…ja, kroppen är allt konstig.

Tyvärr blev det lite väl hetsigt på slutet och jag lyckades med att trampa snett. Kunde fortsätta springa men efter att dessutom ha dansat hela lördagsnatten så mår vänster fot inte så himla bra nu. Men vad gör en stukad fot egentligen? ;)
Som en kille i klubben sa när han såg mig efter målgång, att han aldrig hade sett någon så glad efter att precis ha stukat foten…varför inte ta alla skador på en gång när man ändå håller på?

25manna

Även fall motivationen kan tillta och ibland till och med om huruvida jag vill elitsatsa på orienteringen eller inte så går det i alla fall inte att undgå hur mycket jag älskar det :)

Puss o kram!

Inget hej hopp idag inte. Idag är jag arg, arg och arg. Känns som jag bara står och trampar i nån jäkla mosse men inte ens det kan jag säga är bokstavligt. Ena dagen är det bra, rehabträningen (dvs styrketräning) funkar, jag kan springa i sisådär 20-30min. Sen är det dåligt, kan till och med göra ont när jag går. Jag vågar inte köra alternativträning för jag vet inte om det sliter mer eller inte och vill försöka få till de få löppass jag kan för att jag måste träna på löpsteget. Suck…jag vet inte vad jag ska göra. Motivationen är på botten och antal träningstimmar lika så. Var hos en läkare för nån vecka sen och han sa att han kunde operera (benhinnorna alltså). 75% att det blir helt bra. Jag vet inte. Någon som vet?

Tacka vet jag att träffa dessa grymma pinglorna igår. Så himla töntig men blev starstrucked…helt stum.

  • Moa Gustafsson - Hej Anna! Jag har följt dig och dina benhinneproblem ett ganska långt tag nu och jag blir ledsen med dig när det inte går som du vill. Jag vet själv hur det är att vara skadad och det suger. Man försöker och man försöker allt för att hitta en lösning men när det ändå inte blir bra känns allt hopplöst.

    Jag kanske inte är rätt person att säga detta, jag kan inte hela historien, jag är inte physioterapeut eller någon annan typ av kunnig person men jag har haft problem med min benhinnor.

    Jag precis som du började löpträna mer och i samma veva bli upplyst av att ett snyggt löpsteg är bra. Detta var inte den bästa kombinationen. Från att inte ha sprungit så mycket till att springa mer och då på ett helt annat sätt än vad jag var van vid medförde problem så som ömma benhinnor och knän.

    Jag sprang alltså med ett nytt löpsteg och använde svaga ovana muskler istället för att springa med mitt naturliga steg och mina starka muskler. Ovetandes om detta tränade jag alternativt för att bli av med problemen men sedan när jag gick tillbaka till löpningen fick jag fortfarande ont… Varför?!? tänkte jag, varför varför varför? Såhär fortsatte jag att träna länge, tillslut gick det över och det är inte förrän nu jag insett att problemet kanske låg i att jag försökte pressa fram ett snyggt löpsteg.

    Det jag försöker säga är alltså att det kanske inte är så viktigt att få till ett bra löpsteg direkt. Låt ditt naturliga löpsteg ta över, vänj dig vid att springa mer med dem för att sedan ändra löpsteget sakta men säkert.

    Men som sagt, jag kan inte hela din historia och jag antar att du kanske redan tänkt dessa tankar och pratat med din tränare/sjukgymnast om det. Men jag vill att du ska kunna träna alla de pass du önskar så jag kan inte undgå att skriva detta till dig. Jag hoppas verkligen att det löser sig!

    Hoppas du inte tar illa vid, jag vill som sagt bara att du ska kunna springa ohindrat.

    /MoaReplyCancel

    • Anna - Hej Moa!
      Haha jag tar verkligen inte illa upp, blir ju glad när folk försöker hjälpa mig och att du tar dig tid till att skriva så långt som du gjort :) Jaa det känns som jag gjort i princip allt och löpsteget är då en sak jag inte testat att ändra på så det håller jag på med nu. Grejen är att jag har fötter som pronerar + ett löpsteg där jag sätter fötterna långt framför mig + hälen först…summan av detta blir att underbenen får ta ALL vikt. Låter i alla fall logiskt när sjukgymnasten beskriver det så. Sen har jag dessutom inte använt rumpan alls mycket när jag löper, och det är ju den som typ ska styra steget haha. Så fokus är inte att få ett ”snyggt” löpsteg utan ett löpsteg där jag använder just RÄTT muskler och har fått hjälp med vad jag ska tänka på för jag vet också av egen erfarenhet att om man gör fel så kan man få ont på andra ställen ;)
      Kram!ReplyCancel