Mitt Marcialonga

Hej hopp!
Hemma i platta Sverige igen, tyvärr. Nej då, alltid lite skönt att komma hem men det var verkligen en toppenresa i alla kategorier och jag längtar redan tillbaka! När jag kommer åka Marcialonga igen är en obesvarad fråga men någon gång vill jag ju ta revansch ;)

Som jag skrev tidigare så hade jag inte helt förutsättningarna på min sida. Kroppen kändes dock bättre än dagarna innan och fästet var bra från start. Eftersom jag inte åkt Marcialonga tidigare eller hade någon seedning från något annat skidlopp så stod jag och nästan hela gänget i startled 13 (ca 500 pers i varje startled). Det var några man hade framför sig att åka om mao… Inte nog med det så ledde så många människor i dessa konstsnöspår till att det i princip inte var ett enda riktigt spår på 7 mil, ibland var det inte något alls. Jag körde på pappas taktik med att vara offensiv från start och fokusera på att gå om så många som möjligt de två första milen, något jag tycker att jag lyckades bra med!
Loppet går i en dal där man startar i Moena, åker norrut två mil i lätt uppförsbacke för att sedan vända och har resten av loppet en hel del svagt nedför innan man de två sista kilometrarna klättrar upp till målet i byn Cavalese. Min plan var alltså att köra lite hårdare upp till Canazei där man vänder för att sedan få lite ”vila” i nedförsbackarna tillbaka. Men så blev det icke…

LZ2A9968web

…Jag visste på förhand att mina skidor var alldeles för mjuka för mig, men då mina nya var alldeles för hårda så blev valet att ändå åka på mina gamla då fästet kändes viktigare än glidet. Jag kunde lätt springa om flera i början av loppet som saxade sig uppför men sedan blev det väldigt jobbigt, kanske framförallt mentalt. När loppet vände och det började slutta nedför märkte jag att alla gled om mig, och då menar jag verkligen ALLA. Folk som jag åkt om tidigare börjar komma ikapp och gled enkelt förbi mig som inte fick en meter gratis. Jag började bli otroligt frustrerad och tårarna var inte långt borta men ännu en gång fick jag erfara den förmåga jag tycks ha ibland, att lyckas överträffa mina förväntningar och bara bestämma mig för att det ska gå vägen.

Det var annars otroligt kul att åka genom alla byar där folk stod och hejade som bara den. När jag gled in på skidstadion i Val di Fiemme fick jag dessutom en extra kick. Ni vet den där lilla ”kullen” innan spurten, där Johan Olsson glider ner och vinner femmilen på VM 2013, den som jag för övrigt fick saxa uppför, där tänkte jag att ”wow, här har Johan Olsson åkt!!” och tog några extra kraftfulla stavtag ;)

I 5 mil åkte jag och längtade efter den sista klättringen, då skulle folk äntligen sluta att glida om mig, var så jäkla pepp på att verkligen ge järnet där! Vid stationen precis nedanför stannar jag för att få på lite valla. Dock förstod jag inte att jag faktiskt stannat några meter för tidigt och att de vallare som stod längs kanten var för elitteamen. En jäkligt schysst kille tog dock mina skidor och jag fick en supervalla påsmetad! ”Only for girls” sa han. Ibland ska det löna sig, haha ;) Det var grymt, slapp stå i kö och kunde springa upp förbi massvis med åkare. En svensk kille och tjej gick framför mig ett tag och när jag bad om att få komma förbi så hakade killen på och fick lite draghjälp av mig in i mål, det tackade han för!

7:10:23 blev tiden. Aldrig trodde jag att det skulle ta lång tid. När jag kom i mål ville jag bara gråta, aldrig känt mig så utmattad i hela mitt liv. Möjligtvis så är sista etappen på O-ringen förra året det närmaste, fast ändå inte. Jag orkade knappt stå upp och jag bara åt allt som kom i min väg för att fylla på med energi, haha. Efter en obeskrivligt skön dusch gick jag lite snurrig till Pasta Party för att just käka pasta. Kommer knappt ihåg hur det smakade, fokus var på att trycka i mig så mycket som möjligt. Efter det gick jag för att hämta ut diplom samt få en stämpel i mitt Worldloppet pass. Aldrig åkt något långlopp utom kort- och tjejvasan men nu ska jag alltså se till att bli en Worldmaster. Kul att jag började med att åka det näst längsta loppet, haha.

LZ2A0057webLZ2A0056web

Efter Pasta Party hoppade jag på en buss tillbaka till Moena. Däckade en stund på hotellrummet innan det var dags för middag. Herregud va trött jag var då…

FullSizeRender (1)

Dagen därpå vaknade jag upp och var fortsatt lite trött men mådde ändå bättre än vad jag trodde att jag skulle göra. Det blev en dagsutflykt till magiska stället Sas de Pordoi, en topp på 2950m.ö.h. Vädret var otroligt fint och på vägen ner stannade vi bredvid en skidbacke för resans första pizza, yum va det va gott!LZ2A0012webLZ2A0014web

LZ2A0023web

Bästa cappuccino på resan, 2950 m.ö.h!

LZ2A9992webLZ2A0041webLZ2A0053web

Jag är verkligen på riktigt förälskad i dessa berg. Förhoppningsvis bor jag inte långt därifrån inom en snar framtid…om man får drömma lite :)

Puss o kram!

  • Emma - Vad grym du är!!! Starkt jobbat!
    Och vilka fina bilder du har tagit, helt magiskaReplyCancel

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

*

*