Hejdå säsongen 2016!

Hej hopp!
Allt är änna prima här första dagen på säsongen 2017. Ja det är faktiskt riktigt bra. Sen 25-manna har jag varit krasslig ett bra tag, även foten tar lång tid på sig att läka. Men, jag har kunnat springa…mer om det snart!

Vad står jag nu då? Sen augusti har det verkligen blivit minimalt med träning. Fokus har legat på annat. Jag har kunnat landa lite och verkligen gjort allt som inte har med orientering att göra. För att vara ärlig har det varit en sån stor befrielse, nästan lite chockartat hur bra jag trivts med det. Det är lite lustigt hur jag själv kan reflektera över hur jag går runt och ler och är så jäkla lycklig och tänker att solen den lyser varje dag (fast det gör den ju inte…).
Har träffat gamla kompisar från gymnasiet, en hel del nya människor, börjat på ett jobb som jag gillar otroligt mycket och sen försökt få med lite skola där emellan. Kurserna jag läser är intressanta och roliga men det där med att studera på distans är för mig en större utmaning än vad jag kanske trott. Jag trivs inte att vara själv, jag är beroende av människor! Vilket för mig till en tankeställning om elitidrottande…där du måste vara en sån egoist. Eller behöver man det?

Jag är väl kanske lite svart och vit när det kommer till saker jag verkligen brinner för. Det är allt eller inget liksom. Sen dag ett av min satsning har jag varit så. Jag har inte träffat mycket folk och jag har låtit varenda detalj kring vardagen kretsa kring hur jag ska bli bättre, mycket kring hur jag ska hålla mig frisk och skadefri. Jag kan inte följa med dem kompisarna ut på krogen, eller ens ta en middag på stan, då kommer jag ju komma i säng för sent så att jag inte får den återhämtning kroppen behöver…Det funkade ju, eller det gick ju bra. Sen tränade jag lite för mycket i vintras och kroppen sa stopp. Hela 2016 blev en skadedrabbad säsong.
Jag har sett flera som bryter ned sig själva när de blir skadade, de klarar inte av att de inte kan träna som de vill. Här har jag varit extremt sträng med mig själv. Där vill jag aldrig hamna. Om elitsatsningen på något sätt får mig att må så dåligt, då ska jag inte hålla på med det. Sen kan man ju inte alltid ta alla motgångar med en klackspark, det är jag fullt medveten om.

Hela året har jag alltså känt att min omgivning tyckt det varit mer tråkigt att jag varit skadad än jag själv. Kanske lite extra skönt då att komma bort från den miljön och prata med folk som inte alls bryr sig om mina benhinnor säger bu eller bä… ;)

Vad händer nu då? Mina mål ser kanske lite annorlunda ut, men drömmarna är nog desamma. Nu ska jag bli helt skedfri. Jag ska fokusera på min utbildning, jag ska träna lagom mycket och även se till att göra andra roliga saker utöver det som inte har med träning att göra. Det största målet och utmaningen är att hitta en balans mellan idrotten och övriga livet. Drömmen om att springa EM i Schweiz 2018 lever kvar. Motivationen finns faktiskt där och jag vet att trots allt så älskar jag att orientera, tävla och träna mot uppsatta mål och drömmar.

Jag ser fram emot framtiden, vi ses! :)

file

Här kommer för övrigt lite data över säsongen (1 nov 2016 – 31 okt 2016), lite tränade jag ju i alla fall…(kanske bara lite för mycket i början av året haha)

skarmavbild-2016-11-01-kl-08-33-25

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

*

*