Stenmannen

En vanlig måndag i mars och jag har tagit mig in till skolan för att gå på föreläsning. Sitter själv som vanligt då en äldre (väldigt mycket äldre) farbror sätter sig bredvid mig och börjar prata. Han frågar lite om ekonomi, om jag tycker det är intressant, varför i så fall och vad jag vill bli när jag blir stor. Svåra frågor för mig just nu som egentligen inte vet svaret på något av dem men jag ger honom dem svaren jag skulle vilja ge. Vad jag vill bli när jag blir stor kan jag dock säga ärligt att det har jag ingen aning om. Det är därför jag är här, för att förhoppningsvis ha många dörrar öppna. För övrigt så är gubben 75 bast…

Från ingenstans börjar han prata om Youtube och frågar om jag har lust att gå in och söka upp ett klipp som hans granne har lagt upp. Filmen är om Pauls, som gubben heter, stenträdgård hemma i Hjo. Denna 75åriga farbror tar nämligen bussen därifrån varje dag (det är 2h dit med bil) för att gå på föreläsningar på Handels och Göteborgs universitet. På baksidan av sitt kollegieblock har han skrivit ner alla kurser han läste, det var för övrigt hans 148e sådant (kollegieblock). Det var viktigt att numrera dem så det var ordning och reda på samlingen.
I alla fall, han ville se hur många som hade sett på hans klipp och vad för kommentarer folk skrivit. Vi satt tillsammans och svarade på en kommentar och Stenmannen, som han sa att han kallade sig, blev så himla glad och tacksam!

Jag frågade om han verkligen läste alla kurserna nu (det var allt från tyska, litteraturhistoria till ekonomi) och han sa att det gjorde han visst, men att han låg lite efter då han hade misslyckats ett antal gånger. Men, det viktiga sa han, är inte hur många gånger man faller, utan hur många gånger man reser sig upp igen.

LZ2A4941web2

Det var just dem orden jag behövde höra nu, eller bli påmind om. Mitt självförtroende ligger och simmar på botten, gällande det mesta men framförallt orienteringen och skolan. Gårdagens tävling gick åt skogen tack vare en enormt stor bom på första kontrollen. Det positiva var dock att jag trots det lyckades komma igen och gå i princip prickfritt resten av loppet förutom något lite sämre vägval, dessutom kändes kroppen bättre än vad den gjort de senaste veckorna. Ändå, kunde jag bara fokusera på det som gick dåligt och inte det jag gjorde bra. Det enda jag såg var att jag hade misslyckats ännu en gång.
Pauls positiva och glada personlighet smittade av sig, föreläsningen blev faktiskt intressant och jag kände att måndagen log mot mig. Men framförallt fick jag en motivation, till att ännu en gång, resa mig upp igen.

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

*

*