First time

Någon gång ska vara den första! I går åkte jag upp till Bohuslän och sprang Kvillebyns klassiska. Jag visste innan att det skulle bli en tuff utmaning. Långdistans på 10km i visserligen en rolig terräng men en riktigt jobbig sådan. Måste så här i efterhand medge att terrängen inte var helt så rolig som jag hade hoppats på, som Kristine uttryckte sig: Skogen var emot en. Efter några dagar av sjukdom tidigare i veckan efter grus8an loppet så visste jag inte heller riktigt hur kroppen skulle svara. Hade joggat lite dagen innan och då kändes det okej men på uppvärmningen innan start kände jag att kroppen inte var på hugget. Det blev ett väldigt märkligt lopp för mig. Har nog aldrig känt mig så fokuserad men ändå så borta. Börjar med att bomma första kontrollen, en rekordkort sträcka och det första som slog mig var att jag knappt såg nått pga skalan. En liten bom där och sen fortsatte det med dåliga vägval, allmänt dålig orientering och tydligen ett riktigt dåligt fokus. Helt plötsligt när jag precis stämplat vid 9an stannar jag upp och inser att jag, helt omedvetet, hoppat över 7an och 8an. Blir helt ställd och fattar ingenting, hur lyckades jag med det?

Står en liten stund vid kontrollen, skrattar för mig själv och funderar på vad jag ska göra. Bestämmer mig för att i alla fall ta de två kontroller jag hoppat över ändå och i alla fall fortsätta till varvningskontrollen (nr 13). Fokuset och motivationen gick i och med detta pinsamma misstag till botten och trots att jag redan varit vid 9an lyckas jag bomma den och fortsätter med detta även på de två nästkommande kontrollerna. Vid 11an får jag nog, det var helt enkelt inte meningen att jag skulle orientera idag, så jag struntar i de två sista kontrollerna in till varvningen och springer tillbaka till målet.

Detta mina vänner, var första gången i mitt liv som jag gett upp. Har råkat hoppa över en kontroll någon gång för väldigt länge sen, så diskad har jag blivit. Men jag har aldrig någonsin brutit, varken pga skada eller just för att det gått så dåligt att jag sprungit hem. Om banan hade varit lite kortare hade jag kanske sprungit klart den, men jag visste att vid varvningen hade jag 4km kvar och eftersom kroppen inte kändes hundra heller så tyckte jag att det klokaste beslutet var ändå att springa hem.
Trots en katastrofal insats var jag ändå glad, och jämfört med inlägget jag skrev för några veckor sen då jag var lite nere för att det aldrig går som man vill, kunde jag igår se det lilla positiva som fanns och skratta åt det som gick skit. Mina hälsenor som jag haft problem med i början av året kände jag inte alls av. Jag har inte bråttom, och visst är det lite av tjusningen i denna sport, att man alltid lär sig något nytt. Misstagen verkar ju då aldrig ta slut ;)

Eloge till er som orkade läsa allt, hehe blev lite långt. Har för övrigt gått i ”vanliga” skor till skolan idag så nu är mina hälseneproblem officiellt borta för den här gången. Natti.

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

*

*